Med min fina Amanda var jättekul. Mycket god mat, shopping och bio. Precis som det ska vara. Mysigt var det verkligen. Vi såg djungelboken på favoritbion,  bergakungen, i 3D mycket bra film. Vi handlade på femman/nordstan. Jag fick ett par spinningskor bland annat. 
Avkopplande dagar med Amanda. ❤
 
Men nu är jag där igen. Långt ner på botten, arbetar mig alltid upp sakta men säkert men på något märkligt sätt ramlar jag ner igen. Varför blir det så?
och alltid alltid måste jag försvara mina känslor. Alltid förklara varför jag känner si eller så. Varför då? Jag får ju  känna och tycka vad jag vill precis som alla andra. Varför sitter det då så starkt i mig att alltid ha en förklaring, en ursäkt. Jag behöver inte det. 
Jag lovar att innan inlägget är klart så kommer precis det jag skrivit över här ha hänt. Utan att jag ens tänkt på det.
Nu är det skit igen, jag är så jävla trött på att ha ont och vill bara skrika, det påverkar allt jag gör, hela tiden. Jag gnäller inte om det hela tiden för då skulle jag inte göra annat men det är där hela tiden, mer och mindre och idag är en väldigt mycket merdag.
Det är så psykiskt påfrestande. Och fysiskt. Jag vet inte om det är jag som gör något som gör att det aldrig blir bättre eller om det bara är såhär tills det blir bra. (Funderar klart på operation)
Jag vill så gärna träna, träna upp dom där förbannade musklerna då så kanske det blir bättre. Jag vet inte. Men jag kan inte det. Inte nu. Vill inte göra något som kan förvärra det.
Känns som att det är en chansning varje gång, kör och testa om det gör ont. Var med på styrkespinningen i måndags men gjorde mindre styrkeövningar  och testade jogga lite på bandet istället,  det gick ju inte alls bra. Satans nacke och arm.
fan jag hatar detta! 
Vill inte bara vänta, vänta och vänta på att det ska bli bra!
Om jag bara visste hur jag ska göra.
samtidigt känner jag mig så jävla kass, som inte kan träna, inte tar i, inte gör något, och så alla tankar på vad alla andra tycker om vad jag gör och vad jag inte gör och vad jag skulle kunna göra... och hur jag är och hur jag tänker..som aldrig lämnar huvudet. 
"Vad ska dom tänka?"
"klart man måste kunna träna något även om man har diskbråck?"
"Varför går du inte till en naprapat?"
"Varför gör du inte det?"
Så hör man om någon annan som visst jobbar och sliter ändå, finns inget annat. Vara sjuk de går inte, nej försjutto  bit ihop bara. . det är precis som om man skulle vara en dåligare människa om man är sjuk, är man inte sjuk eller aldrig är borta från t ex jobb då är man så himla duktig minsann..😯
Okej, ska ja få dåligt samvete då för att jag inte jobbade en period? Varför känner jag så.. 
och ja det får jag. För jag kan bara tänka på vad alla andra ska tycka om mig. Fan vilken jävla dålig människa jag är, vek, mes, känner efter för mycket, gnäller lite för mycket,  bit ihop och kom igen..
sån, precis så känns det. Så känner jag mig.
Men jag har ont, jävligt ont, idag har jag ont igår hade jag ont och fan vet när det ska sluta.
jag kan inte vara med på spinningen ikväll,  man aktiverar många mer muskler än bara ben kan jag säga.
Jag vill, men jag kan inte, jag vågar inte. Tänk om det gör allt värre. Så kan jag inte gå på hur länge som helst sen. (Träningen är sån glädje för mig, där känner jag mig duktig, stark, bra, massa självkänsla, jag älskar det, jag brinner för det, fan de är de bästa jag vet)
Jag känner mig som en dålig människa. Känner mig kass. Ganska värdelös faktiskt.  Mår inte alls bra. Jag kan så mycket mer. 
Jag vill så mycket. Skulle bara vilja skita i vad andra ska tycka och tänka om jag gör något. Andra kanske inte ens bryr sig. Antagligen är det så. 
Allt sitter nog i mitt huvud.
Snart opererar jag bort hela huvudet, bara blir av med skiten. 
Jävla piss dag. 
Ska läsa i min bok nu och få tillbaka gnistan igen. 
Tror de kommer lyckas för nu har Jag fått ur mig lite av mina känslor även om det är under massa redigering.
 
Puss & kram 
Anna ♡