Jag saknar mina föräldrar. Pratar med dom men det är ju inte samma sak. & syskon med barn & familjer. Brukar ju åka hem till mamma och pappa i stort sett varje lördag. Så är det ju inte nu. Vet faktiskt inte när vi kan ses igen. Ledsamt. 

 

Såg Statsministerns tal till nationen igår och det kändes olustigt men var väldigt bra. Respektingivande och allvarligt.

Läget är allvarligt och jag känner ingen panik, men en ibland ganska stark olustkänsla. Detta kan när som helst eskalera. 

Så mycket tankar som snurrar till ibland. Klarar sjukvården detta? vad händer om någon i min familj blir allvarligt sjuk? Hur blir livet efter detta? När blir allt "som vanligt" igen? När blir allt sig likt igen? fy det gäller att inte fundera för mycket alltså.

 

Ena stunden tänker jag att äsch detta är väl inget, samtidigt som i nästa sekund så blir jag orolig för allt. Känns lite som att vakna och leva i en otrevlig film. Hur ska det sluta? Hur kommer situationen se ut i Sverige om 1 månad, ja hur ser den ut redan om 1 vecka? 

Tänker om fler människor snart tycker att det liksom får vara slut på detta nu och så skiter man i det och tar det inte på allvar längre. Vad händer då? Hur länge kan man hålla detta allvarliga läge innan folk "tröttnar"?

 

Det är stort och det kommer sannolikt bli större. För att inte tala om allt som kommer efter detta. 

Fy säger jag bara.

 

Men vi klarar det oxå, Tillsammans såklart! Det måste jag tro på. 

 

Keep it up!

 

Håll händer rena, hjärtat varmt & huvudet kallt. 

 

Puss Anna ❤️