Idag för 1 år sedan föddes vår lilla Ellie. 

Det var Allt annat än självklart.

Så många gånger som jag tänkte att de kommer aldrig att gå, aldrig någonsin. 

Marcus fick rätt.

Jag hade fel.

 

 ❤Amanda  och Ellie❤ 

        Mina fina barn.

 

Längtan efter en liten bebis fanns där, såklart. Har alltid velat att Amanda ska ha ett syskon.

Marcus ville ju gärna bli pappa, helt naturligt såklart att han ville det. Och jag längtade efter vår familj.  Marcus, jag, Amanda och hennes lilla syskon. Så som det ska vara. Som jag ser det. 

Är så glad att vi Gjorde det, bestämde oss för att genomgå en IVF behandling. Vi hade heller inget annat val.

Trots alla hormonsprayer de innebar, i flera omgångar, trots att det innebar min största rädsla i livet..sprutor, som Marcus fick hjälpa mig med, rätt I magen.  Varje kväll i typ 6 veckors tid, fast veckor åt gången, och alltid avslutet med den "riktiga" sprutan. .. Hua.  

Den ångesten jag kände var hemsk, att göra något  som jag fick sån ångest och mådde så dåligt av. Det var tufft det kan jag säga.

Men de klart jag gjorde det.  1 gång gjorde jag det till och med själv, de trodde jag aldrig och mitt i all bedrövelse så blev jag ju lite stolt över mig själv oxå. Men jag gör det inte igen, tar en spruta på mig själv.  Och som den gången inför äggplock när de inte riktigt funkade med kanylen i armen och jag tillslut bara låg, likgiltig, kallsvettig, likblek och nästan apatisk i sängen på avdelningen, dom fick sticka och gräva Bäst dom ville. De var fruktansvärt. Jag var sårad att jag bara stängde av. 

Känslor som man har då, kan bara den som varit med om samma sak förstå. De är inga känslor jag ens önskar min värsta fiende. Ren tortyr. 

Men jag skulle göra det igen, utan tvekan. 

 För det och Såklart dagen då Amanda föddes är de bästa 2 dagarna i mitt liv.

 

Det bästa jag gjort i mitt liv är när Amanda föddes och lilla Ellie. Och de garanterat häftigaste oxå. 2 helt olika graviditeter och 2 helt olika förlossningar.  Den ena häftigare än den andra.

Det är de fräsigate jag gjort,  att kroppen klarar något sånt är så häftigt. Att MIN kropp klarade det. 

 

1 år har gått. 

9 månader bodde du i min mage.

Ellie och Amanda är det enda människorna som hört mitt hjärta slå från insidan. 

 

Det finns ganska många I samma eller Liknande situation , det märker man när man  själv är där. 

Skönt på ett sätt, jobbigt på ett annat. 

Den resan vi gjorde, jag och min livspartner, min klippa mitt allt, min andra hälft, Marcus,  den resan den ska jag aldrig glömma. 

Den är viktig. Den är viktig för oss. Jag är stolt över den och jag skulle göra om den igen. Men bara om jag visste att de funkade. 

 

Vi har följt dig hela vägen, från att ha bott i ett laboratorium, blivit ganska granskad från doktorer, delat dig i olika celler, blivit  nerfryst... legat i frysen I några månader för att sen tas upp, tinas, och överlevde gjorde du och få bosätta dig i en varm mage. Där växte du alldeles utmärkt. Till den 26/6  2014.

 

Nu har du varit hos oss i 1 helt år. Vi har följt din väg från liten plutt till lite större plutt. Mycket händer på 1 år. 

 

Vårat lilla minsta hjärta, ❤ vår solstråle🌞 

Ett litet mirakel❄

Du och Amanda är de bästa vi har, de bästa jag har.

utan er skulle livet stanna. 

 

Ni är glädje, lycka, kärlek och hopp.

 

Jag älskar dig. 

Ellie Kristina Hansson.