Usch.
Fy.
Olika människor funderar på detta med döden på olika sätt. Alla har sina sätt att bearbeta och sörja och tänka på det. Inget sätt är dåligt eller på något vis dumt eller konstigt.
Man måste få känna som man känner, det finns inget rätt eller fel med det.
Det är bara så det är.
Imorgon är det den dagen då min kära moster, Ingrid ska begravas.
Har väl hela tiden flytt tankarna, tänkt att dom får komma en annan dag. Motat bort dom ur mitt huvud så gott det har gått.
Skjutit allt jobbigt framför mig.
Trodde faktiskt inte, för att vara riktigt ärlig att det skulle kännas så jobbigt och ledsamt, men det gör det.
& det kommer ikapp mig nu.
Det känns jobbigt, Ingrid är den första av min mammas syskon som gått bort. Mina kusiner Veronika och Pierre är de första syskonen som nu tvingas leva resten av sitt liv utan sin mamma.
Min mamma får leva resten av livet med bara 1 av sina systrar i livet.
Det är jobbigt. Det är tungt. Det är ledsamt.
& det jävligaste av allt är att det är helt naturligt. Det är så det är.
Om jag känner såhär hur känner då hennes man och hennes barn? Tankar jag helst inte tänker.
Känns inte bra att träffa alla nära och kära imorgon, inte alls faktiskt.
Tycker att alla tankar som kommer i samband med detta är väldigt jobbiga, tankar som jag inte nästan vågar tänka på, men som jag nästan ibland tvingar mig att tänka på för att det på något sätt, om mjöligt skulle vara lättare att hantera när det väl kommer.
Livet är så skört, det gör såna hastiga kast, tvära vändningar. Man tror att man klarar av det, att man vet hur man ska hantera det. Men ibland så kastas man bara helt handlöst som från ett stup.. Bara faller och hoppas att man landar något sånär mjukt.
Otäcka tankar dyker allt oftare upp, jag kommer inte alltid ha min familj vid min sida. Sånt är livet, det är tufft att tänka på och jag gör det inte ofta, men nu kom det liksom bara upp, kanske inte så konstigt. Jag är ju sån att jag vill ha tänkt på saker innan de händer så gått det går, för att vara förberedd, men det går ju inte. Kommer aldrig vara förberedd för något sånt här fruktansvärt som döden. Det kommer komma men jag tänker skjuta det från mig för min egen skull, så länge jag bara kan.
Vid detta tillfället, detta som hänt, kommer mina egna tankar om döden. Den som jag ändå varit ganska så förskonad ifrån. Min morfar gick bort för många år sedan och det var tufft.
Väldigt jobbigt, tänker sällan på det, och det känns skönt för det är inte så jag vill minnas honom. Tänker istället på alla minnen jag har som ingen annan någonsin kommer få ta del av. Minnen som jag inte kan beskriva utan som jag bara kan känna i mitt hjärta, man minns dofter, ställen, känslor, tankar. Så vackra fina minnen av min fina morfar som jag älskade så innerligt högt.
Minns två saker från sjukhuset när han dog, det var det lilla röda mjuka hjärtat jag la i hans hand. Vet inte om han har det med sig där han är nu, det hoppas jag, och tror, det känns som en liten tröst och det känns bra att tänka på. & sedan så minns jag min mamma som var helt förkrossad.
Livet går vidare, det gör det. Man får hjälpas åt bara.
Ta vara på livet, lev varje dag. Ta hand om varann.