i hela stora världen...

Ja det är lätt att tro att det är så.

 

Denna berättelsen vill jag dela med mig av.

 

Finns saker som man aldrig hört talas om eller som man aldrig pratar om av olika orsaker.

Man kanske skäms, eller man tror man är den enda i världen, pinsamt eller ja de finns nog många anledningar skulle jag tro.

& jag är likadan.

Jag vet precis hur det är att känna som man är ensamast i världen, ingen att prata med, alla är hela tiden anonyma och ingen vill riktigt tala om det. Helst då anonymt på en chatt på datorn. Och man är ledsen och man skäms. Väldigt mycket känslor helt enkelt.

 

Vi, jag & Marcus har  en lång, brokig, påfrestande, rolig, för jävlig, helt underbar sagoresa bakom oss, som slutade med ett mirakel ♥

 

Vår Ellie blev till genom IVF behandling på Sahlgrenska i Göteborg.

 

Jag har ett ganska stort behov av att få prata om det, för det är ett sätt för mig att bearbeta det, för även om vi lagt det bakom oss är det är fortfarande jobbigt och inte på något sätt bortglömt, (och kommer aldrig bli det heller,) men inte på samma sätt längre.

 

Önskar att fler kunde och VILLE prata och fråga om det.

 

Jag VILL berätta, dels för min egen skull och för att andra ska få upp ögonen om att det faktiskt är vanligare än man tror & att man inte behöver skämmas eller känna att man är ensam om det, att man av olika skäl har svårt att bli gravid och få det man längtar efter så mycket.

Jag har ju Amanda så jag är väldigt tacksam för det, för det finns de som inte har barn och som faktiskt inte lyckas med sina försök att bli gravida.

 

Men..... ganska snart efter att vi träffats så ville ju ha en bebis.

ja vi ville HA en bebis för vi fattade inte då att det är en stor lycka, en stor gåva att få det.. och som inte alla får uppleva, tyvärr.

 

Det känns så konstigt och helt ofattbart fantastiskt roligt och helt magiskt att sitta här och skriva och veta att detta lilla barn, vårt lilla barn, ligger därinne i sin säng och sover.. Vår lilla Ellie ♥

Ellie och Amanda & Marcus är det bästa i mitt liv. Jag ska ta hand om dom tills den dagen då jag dör. ♥

 

Den här resan har tagit oss närmare 6 år, och kom av sig lite i början och tog därför längre tid när man upptäckte att jag hade Graves sjukdom även kallad giftstruma. Jag opererades och vår resa fortsatte.

När vi efter väntetider och förtvivlan äntligen fick börja på riktigt så startade veckor av hormonspray och efter det så fick Marcus varje kväll ge mig en spruta med hormoner i magen, bara det var en otäck upplevelse eftersom jag är  så rädd och hade sån ångest inför detta. Sedan blev det tid för äggplock, i Västra Götaland "får" man 3  äggplock som tur är för i en del kommuner är det "bara" 1.  Vilket var fruktansvärt jobbigt och smärtsamt, både fysiskt och psykiskt.

Sedan kom det som kanske var det jobbigaste av allt, ägget, OM det blivit befruktat skulle sättas in igen och vi fick vänta,  förhoppningsvis 14 dagar innan man skulle göra ett graviditetstest. Vi väntade och plågades så många gånger. Till samma svar varje gång. Ofta innan dessa 14 dagar. En fruktansvärd väntan, med ångest och tårar. 

 

Det var en fruktansvärd tortyr, en plåga som inte kan beskrivas i ord och som jag inte önskar min värsta ovän, det gör ont i kroppen och jag kände mig ganska värdelös, mådde otroligt dåligt och samtidigt ville jag inte visa det för världen, hur dåligt jag mådde och hur djupt detta har satt sig. För det var ju det här med att jag var nog ensam i hela världen om detta, ingen skulle någonsin förstå hur det kändes när vänner berättade att de var gravida och vi försökte så, men det gick inte. Det var tankar som jag helst inte delar med mig av för de va jobbiga och inte alltid så snälla.

Det var som ett hårt slag i magen och en käftsmäll när någon sa att vi ska ha barn.. vi ville så gärna, och jag ville så mycket för Marcus skull oxå, han ska inte behöva leva sitt liv utan barn.

Visst finns det andra barn runt omkring men att ha ett eget som man älskar och som man går genom eld och vatten för..... ja det vet vi alla att det är något alldeles speciellt och härligt. ♥

Tror han drog sig för att berätta många gånger om andra som skulle få barn för han visste hur jag reagerade. 

Jag blev jättelessen och livet är förbannat orättvist det vet alla. 

 

Då började jag blogga, men inte den här bloggen, en helt annan, där mina innersta, mycket av dom, känslor står. Men den håller jag för mig själv, är inte redo att låta vem som helst läsa den, även om några har fått göra det. 

 

Men på något sätt tog vi oss igenom alla dessa gånger vi fick åka till Göteborg, det var så mycket känslor & det var inte alltid  bara jobbiga känslor utan även känslor av  lycka, glädje, tacksamhet och en önskan om att det var denna gången vi skulle lyckas & givetvis det största,  hoppet...

Det trodde vi nämligen alltid på, varenda gång, givetvis. 

 

Vår närmsta familj har alltid vetat om det, men även där har jag upplevt att man inte velat prata om det, och inte med oss. Självklart förstår jag att delar man med sig av såna saker så blir det jobbigt även för den man delar det med, familjen, dom kan ju aldrig förstå hur vi kände. Kanske var dom rädda att göra oss ledsna. Dom kanske heller inte vet vad det innebär. Men kanske en rädsla oxå. 

 

Men så när vi kämpat och kämpat och jag helt och hållet hade slutat fundera på det, för det var jag tvungen att göra för det höll på att äta upp mig, när jag bestämde att detta skulle inte få ta mer av min tid, inte ta mer energi i det liv jag vill leva med Marcus och  Amanda  och det kändes helt okej att faktiskt fokusera på familjen och på träningen som kom att bli en stoor stor del av mitt liv, något fantastiskt roligt och skönt som får mig att må så bra, då kände jag att jag kunde släppa detta.

Acceptera att det var och skulle bli såhär.

Det kändes skönt på ett sätt men oxå tråkigt, men det var helt okej.

 

Så kom frågan upp...och tankarna om Vårt sista ägg.. som legat nerfryst på Sahlgrenska i flera månader.

Skulle de tinas upp?

Och kanske överleva?

Skulle vi få det tillbaka.? 

Skulle vi våga? en sista gång..

Vi pratade och bestämde att  hade det nu klarat upptiningen så vore det dumt och vi skulle säkert ångra oss om vi bara skulle strunta i det ... så vi bestämde att vi  göra det.

Men jag var helt på ett annat plan denna gången, kände att det går som det går och jag har annat i livet att glädjas åt, Amanda♥ berikar vårt liv oerhört och Marcus har alltid varit lite som en pappa och en stor förebild för henne. Den psykiska pressen kändes inte jobbig längre, jag släppte på det, funderade inte.

Detta är en resa som gjort mig och oss, starkare och klokare, ödmjukare och att jag måste inse och uppskatta det jag har, min familj, men som nu är över. 

Med den inställningen fick vi vårat ägg tillbaka, som klarat upptining. 

Sen åkte vi hem och bara levde som vanligt, ja det gjorde vi faktiskt och funderade inte så mycket på något. Jag var helt i en annan värld, brydde mig inte riktigt om det, slog bort tankar och slutade fundera på det. Orkade helt enkelt inte. Det tror vi hjälpte. Faktiskt.

Kroppen är, när allt kommer omkring inte dum.

Den är fantastisk.

 

Sen kom den dagen när vi faktiskt skulle få veta hur det skulle bli, in i det sista hade jag väntat, men när jag gjorde det, den där morgonen, så kunde jag aldrig tro vad det skulle visa. 

 

Andra gången i mitt liv fick jag uppleva en graviditet. Det var helt fantastiskt otroligt och jag kan knappt fatta att det är sant än idag. Det var jobbigt i början när man inte visste vad som skulle hända från dag till dag. Men jag har alltid sagt att OM det skulle hända igen så ska jag göra allt jag velat göra för det bli ju sista gången. Graviditeten gick hur bra som helst, helt enligt alla böcker och till punkt och pricka. Mådde som en prinsessa, läste allt jag kunde, bara njöt och gick upp i vikt och mådde perfekt. Vi gjorde flera ultraljud, det första när Ellie bara var en liten vit prick, sedan när hon var en böna, sedan när hon var en liten minimänniska... och så blev det fler UL för att kolla att hon växte som hon skulle för jag äter ju levaxin och de värdena var oroande låga i början. Vi har följt henne från allra första början kan man lugnt säga :)

 

Skulle inte ha något emot att uppleva det igen.

 

& Sedan den 26/6  2014 föddes hon Vår Ellie ♥ Amandas lilllasyster, Vår lilla böna som varit fryst i ett provrör på Sahlgrenska, någonstans i en mörk källare skojade vi om ibland. Tinades upp och fick flytta in i min mage och bo där i 9 månader, och till slut ville hon kika ut, 10 dagar över tiden, då det egentligen var menat den 16/6.

 

Vårt hjärta, ♥ lilla älskade barn, du är lika älskad och efterlängtad som din storasyster Amanda ♥

 

En positiv grej med de är att jag faktiskt var tvungen att ta en spruta i magen själv en kväll.

Det gick. Men det var en ångest och en rädsla som jag inte kan beskriva i ord eftersom jag mår så dåligt av sånt. Men det har gjort mig starkare, starkare än jag någonsin trott mig vara, för det är verkligen så, det som inte dödar det härdar och gör en starkare.

 

Jag är glad att jag har min fantastiske man som alltid stöttat och varit med mig. Vi har ju gjort detta tillsammans. Även om jag fått göra allt fysiskt så har han varit med ändå, han har säkert funderat massor han med. Det har inte varit lätt för honom heller. 

Han, Marcus  och min lilla familj är det bästa jag har.♥

 

Är så tacksam för att det funkgerade till slut, och jag tror som Marcus att det var min sinnesstämmning i slutet som gjorde sitt till oxå, men det var en resa utan dess like!

& jag är så glad att vi gjorde den, den har berikat vårt liv gjort oss starkare och vi fick det vi längtat så efter... 

 

                                                     ♥Vår lilla Ellie, Amandas lillasyster ♥