Ja idag är det den dagen för ett helt år sedan som vi fick vårat lilla ägg tillbaka.
Det lilla ägget visste vi inte då att det skulle bli den lilla Ellie som sitter här bredvid mig idag.
Imorgon hela 3månader gammal.
 
Jag trodde ju givetvis på det fast ändå inte, hade lite gett upp hoppet fast ändå inte! Ja du fattar vad jag menar. Man accepterar läget efter ett tag. Det var dit jag kommit.
& det är nog lite det jag tror hjälpte oss oxå.
 
Som sagt snutten är här nu och visst är det en fruktansvärd omställning känner jag, som jag än ibland inte ens har vänjt mig vid lite.... det tar nog sin tid, och antagligen när hon är 11 eller nåt.... då undrar man ännumer vart tiden har tagit vägen??
 
Amanda är ju 11 år och har klarat sig själv länge, jättesduktig som hon är, alltid varit. Jag har varit så bortskämd med att göra vad jag vill ofta, ja nästan jämt. Nu kan jag inte det, igen. Men det funkar och det har vi ju valt.
& jag skulle ALDRIG vilja ha detta livet ogjort.
Jag accepterar att jag inte får göra som ajg vill och att en ny liten människa med ett himla humör, måste få all min tid och uppmärksamhet i många år framöver.
Det känns fantastiskt, men det är jobbigt givetvis ibland. Speciellt när Marcus inte är hemma så mycket som jag önskar.
 
Sakta sakta accepterar jag att hon, lilla Ellie måste få min tid och att jag får styra mig lite mer efter henne.
 
& hur irriterad och sur man än är så är det alltid mina barns leende som får mig på gott humör igen.
 
Jag kommer nog tillbaka och skriver mer om detta. Jag har inte riktigt bearbetet klart det, kanske aldrig blir klar, men men..
 
Det är så stort för mig detta. Kanske för att jag ALDRIG trodde att det skulle " drabba oss".
Det är ju så man tänker med det mesta.
 
Puss på er.
Anna♥