Ja då har jag börjat på mitt nya jobb.  Känns riktigt roligt, om än konstigt och väldigt nytt och lite pirrigt.

Mjukstarar denna veckan, köpte kläder igår. Byxor, tröja, jacka, skor och hörselskydd. Fick en kniv med. En grön.Och en egen batteriladdare med uppladdningsbara  batterier till hörselskydden.

 

 Känns ändå väldigt skönt att Slippa jobba helg, behöver inte jobba kväll och behöver inte ha ett ansvar över något på samma sätt längre. Känns fantastiskt.  Men än har jag inte kommit in i det.  Det tar nlg en stund.

Men jag saknar bullen! 

Ska bekanta mig med allt nytt tänkte jag men det är mycket, får jag känslan av. 

Kommer nog In i det med tiden. Framförallt ska det bli roligt. Intressant och lärorikt. 

Ska bli skönt att lägga allt gammalt bakom sig och fortsätta framåt! 

 

Och så känner jag på hur nya träningsupplägget känns. Tanken är måndag, tisdag och torsdag, spinning med efterföljande styrketräning. Dock har jag denna veckan "bara" gjort spinningen än så länge förutom ett litet yttepass häromdagen.  Får se om de funkar praktiskt att ha det så. Hoppas det, annars får jag hitta på något annat upplägg. Behöver komma igång igen, vill verkligen det. Kroppen skriker efter träning.  Sen är inte dygnet mer än 24 timmar och även om jag inte kan sova just precis nu.? kl 02.00 missinassen så är ju tanken den att jag ska göra det. Och med träning och nya intryck och jobb så lär jag nog bli trött. 

 Även om jag jobbar 8-16.00 så ska det ju hämtas från dagis,  lagas mat och hinnas med allt sånt oxå. Samt umgås med familj och varva ner och hemsysslorna försvinner inte.  Så fullt upp, det blir det nog. 

Som sagt högsta prioritering gäller! och i mitt liv så prioriterar jag träning om jag kan, den är så viktig för min mågott känsla.

Så måndagssspinning funkar fint, tisdagssspinning med styrka funka oxå fint så hoppas jag få in den  rutinen nu.

 

Jag och Amanda började prata om flyktingar när vi åkte hem idag. 

Det är så hemskt egentligen. Tänk att komma alldeles ensam, runt amandas ålder kanske något äldre, till ett nytt land utan familjen och vänner. Inte veta vart du kommer, om du får sova tryggt eller ens får mat eller något sånt. Om du någonsin får träffa din familj igen och om dom ens lever.

 Tänker jag på det känns det väldigt hemskt. Tänk hur många som har det så. Tänk om Amanda skulle tvingas iväg alldeles ensam till ett annat land. Utan oss. Varken vi eller hon vet om resten av familjen lever.

 De är så jäkla hemskt.  

På ett annat sätt kan jag nästan  förstå att det blir snett och konstigt hos människor som har det så, ja men att dom begår brott mm. Vad  har dom varit med om i sina liv som satt spår i dom som aldrig försvinner? Jag tror jag kan förstå det på ett sätt. 

Samtidigt som jag tycker att normalt har man väl en spärr av något slag som säger till när man gör fel. Känsla man får i magen liksom. Brukar alltid säga det till Amanda att gör inget som känns konstigt i magen, eller som får dig att tveka. Känns det inte bra helt och hållet så är det inte det och låt då bli.

Så gör jag. 

Men att människor som varit med om hemska saker, och det behöver inte alltid handla om död, i sina liv,  att dom hittar på tokiga saker det kan ja nästan förstå. Fast  ändå inte. Svårt det där. 

Kan nog aldrig riktigt föreställa sig det men det måste vara fruktansvärt. 

Det är så mycket krig och skit i världen. Människor som gör andra illa, så mycket ilska och oro. 

Så mycket hemskt. Det är inte konstigt att det blir som det blir.

 Tänk om vi skulle ta hand om varann istället. Vara snälla och hjälpa varann.

 

Nu  tror jag att sömnen kom till Smörkullen igen. Så god natt på er. 

Ta hand om varann, det är viktigt. 

Man ska nog tänka mer på att behandla andra som man själv vill,  bli behandlad. 

 

Puss & kram 

Anna ♡