Ja ibland rasar allt.  Bara rätt ner. De får göra de då. Så får man bara acceptera de och försöka sakta klättra upp igen.

Livet är inte alltid en rak fin väg med vackra träd på kanten, en lunkade häst i hagen, en bräkande ko och en galen kråka i trädet. Nä de är för jäkla kurvigt oftast, rullgrus i svängen,  hålor man får gira mellan, älgskrällen som Hoppar jämfota över gööööräcckliga huggsnokar, vildgrisar som aldrig visar sitt söta tryne och samma jädra galenpanna i trädet. 

Så ser mitt liv ut.

Men jag gillar de ändå.

Har nog lärt mig efter massa år att de inte ska vara lätt. Och om de vore de vad lär man sig då? Får man inte lite motgång och gör fel då och då..Ja då blir de nog trist i längden.

men ändå önskar jag ibland att de kunde vara lite lätt. En stund iallafall. 

 

Är i den där jädra rullgrussvängen liksom.. de bara stannar fast ändå inte... springer och springer fast ja kommer ingenstans.  Kanske är de nu jag måste stanna upp en stund, andas...andas, ta nya andetag, ny frisk luft och ta ny fart och bestämma mig för vilken väg jag ska ta. Vilket håll vill jag åt? 

Höger eller vänster.. 

En sak är säker Och de är att jag måste stanna upp iallafall.. fundera. 

De finns egentligen ingen så bra som min älskling att bolla sånt här med. Så förståndig, så Självsäker. 

Fan va jag önskar jag var mer som han.

skärpa till mig.

skärpa upp mig.

 

Något ska göras och de ska göras snart.

 

Puss & kram 

Anna ♡