Ja trevlig påsk. Sitter här i soffan och bara är en stund, förkylning som bråkar med mig men det blir väl sakta bättre.
Igår var vi hos farmor och farfar och åt lite mat, idag bär det av till mamma och pappa och imorgon blir det att fira Lennart som fyllt 40 hemma hos Marcus syster.
Ellie sover och jag passar på att skriva i lugn och ro, vill äta men är i te hungrig och kaffe har jag druckit.
Alltså jag tror att Ellie kommer gå långt innan hon är 1 år. Därför att hon är envis så in i vassen, och på barnen dag händer ju lika mycket som det händer för mig på typ en månad!
Inte riktigt men det känns så. Hon reser sig mot saker så fort hon ser sin chans, och man blir ju livrädd varenda gång.
Tänker på att hon kan slå sig, överallt. Pratade faktiskt igår om att fortsätter det i denna takten så kanske vi oxå köper en sån där muppig hjälm. Alltså dom är verkligen inte fina, men muppig eller inte, är olyckan där och man har en muppig vadderad hjälm som skyddar så är det ju jättekäckt!
Så ... ja det ska vi allt tänka på.
Men jag hoppas inte att hon går.. Hon kryper ju på sitt eget sätt och det går lika fort så fram kommer hon.
Det är så häftigt att det händer så mycket så fort hela tiden, samtidigt som jag i ser att mer än 9 månader har gått av vårt liv tillsammans. Det går för fort, det kommer jag aldrig vänja mig vid. Inte när det gäller det, iallafall. Det är faktiskt jobbigt tycker jag. Påminner mig om att jag snart är tillbaka till verkligheten igen. Jobb mm. Just nu lockande i te alls och jag tycker inte alls det ska bli kul. Saknade inte alls, i te en sekund.
Man hinner ju fundera en hel del när man går hemma och har det mysigt.
Ja det ska bli spännande.
Igår skrev jag på Facebook att jag gärna skulle ha förmågan att kunna stanna tiden och även gå tillbaka till minnen och sånt som aldrig försvinner. Sånt man vill leva i igen, som i gen annan kan förstå.
Vilken övernaturlig förmåga skulle du vilja ha om du fick välja?
Det finns så många ögonblick som jag ser i huvudet...
Dagen då min Amanda föddes, min fina tjej.
Dagen då jag och Marcus gifte oss, hur vackertdet var i trädgården, solen, jag och pappa arm i arm, Amanda som var så fin, lindha som sjöng så fint... prästpolisens fina ord.
Dagen då vi tog ut det sista äggen, hur de fryses ner, tinades upp, några försvann klarade helt enkelt inte den processen, ett enda litet ägg klarade att tinas upp, utvecklade och fick bo i min mage i 9 månader.
Minns när dessa 2 barn föddes.
Sen finns det minnen som är gamla, minnen med min mormor och morfar, har vi träffades jämt, buss resor till stan jag och morfar gjorde. Hur vi köpte brevpapper, jag sparade alla busslinjer som sedan blev bussbiljetter när vi körde runt trädgården hemma med gräsklippare och kärra pappa gjorde.
Dessa minnen man har pratar man så sällan om, blir liksom Inte av, men för att komma ihåg och bevara så måste man kanske prata om de ibland.
Hoppas mina barn växer upp med så fina minnen från sin barndom som jag har från min barndom.
Men jag kan noga en sak, det var bättre förr, jo det var det. Vi har klarat oss hela livet och blivit bra människor, jag önskar så att mina barn fick uppleva och vara i den barndomen som jag växte upp i.
Ha nu en bra påsk vänner och ovänner, fast det har jag nog inga.
Puss & kram
Anna ♡